Wanbo Herrgård har en lång historia. I slutet av 1200-talet härjade ”svarta döden” (pesten) i Sverige och släckte många liv. Under denna sjukdomstid förvarades upp till 77 lik i källaren på Wanbo Herrgård i väntan på begravning vid Malma kyrka. På vintern drogs liken över sjöisarna till kyrkan.

Under en tid, flera århundraden senare, bodde prosten Birgersson i Wanbo. Han var kyrkans utsände och skatteindrivare. Han var ”hård i nyporna” och därför inte särskilt omtyckt av folket i byn. Birgersson försvann spårlöst från Wanbo i början av 1300-talet. Ryktet säger att han blev mördad. Idag kan flera vittna om hans vålnads närhet, vittnesmål från både personal och gäster. Och om man uttalar orden ”Birgersson, ta min hand” i källaren kan man känna en kylig vindil runt kroppen.

Men Birgersson är inte det enda spöket på Wanbo Herrgård. Här bor även en mörkhårig kvinna som visar sin skepnad lite då och då. Ingen vet vem denna kvinna var eller varför hon går igen. Man vet dock att fotsteg hörs, trots att ingen finns närvarande, ljus tänds och flera personer har sett även en ung kvinna stå stilla i huset eller på gården för att sedan upplösas i dimma.

Ett hundratal meter från herrgården står en mässten. Den visar den gamla sockengränsen mellan Norrbärke och Söderbärke. Här skipades rättvisa och hårda tvister avgjordes. Historiska dokument säger att minst sju människor dömdes till döden och avrättades här, men berättelserna i folkmun säger att många många fler fick utan tvivel sina huvuden avhuggna vid denna mässten.

- Pssst! Har du läst detta? Inte så långt från Wanbo Herrgård ligger...

Rankhyttans Herrgård

Spökhus i Falun

Den sista avrättningen skedde 1858 då Dagakarlen Anders Andersson från Busktorp i Malingsbo halshöggs. Han bodde tillsammans med hustru och barn i en liten kammare och kallades därför ibland för Kammar-Anders. En Dagakarl var bland de fattigaste bland fattiga i 1800-talets Sverige. Anders funderade på ett drägligare liv och siktade in sig på att kunna få bruka granntorpet istället. Att döda grannen, som också hette Anders Andersson, var ett bra sätt, tyckte Kammar-Anders. En höstkväll 1847 gick han därför över till grannen med en kvarting brännvin och en pannkaka. Väl där bad han ett av barnen att hämta sin far. Aningen förvånad kom fadern ut, men hade inget emot att bli bjuden på brännvin bakom stugknuten.

”Smaka lite pannkaka som frugan bakat också” sa Kammar-Anders.
”Nej, pannkakan kan jag ta in till barnen” svarade grannen.
”Ta den här pannkakan du, vi har så det räcker till barnen också” sa Kammar-Anders.

Grannen åt upp pannkakan och sköljde ner den med brännvin. Senare på kvällen blev han sjuk och på morgonen efter var han död. Kammar-Anders hade blandat arsenik i pannkakssmeten! 1858 halshöggs Kammar-Anders inför en hängiven publik ett hundratal meter från Wanbo Herrgård.