Viks (äldre stavning Wiks, eller Wijks) slott är ett gammalt slott från 1200-talet. Slottet ligger en liten bit utanför Uppsala och här har man sett slottsspöken både inne i slottet och i parken utanför.

Viks Slott Spöken

Flera övernattande gäster på slottet har sett märkliga fenomen. En jättelik kvinnogestalt har visat sig i slottsparken med fotsid kappa och en trekantig hatt på huvudet, ibland stiger hon upp ur vattnet i viken utanför. Man har också vittnat om tunga steg som hörs nere i källaren, vandrar uppför lönntrappan och vidare in i biblioteket på femte våningen, som om det vore den tunga riddarrustningen som fått liv och vandrar genom slottet.

Det sägs att gamla fru Ramborg syns om nätterna om slottsuret slår hela tretton slag. Då vaknar hon ur sin 700-åriga sömn och visar ett blekt ansikte i något av fönstren. Hon står där och ser ut över sina ägor. Enligt sägnen var hon en viljestark kvinna som fått sin stora rikedom genom att ha rövat skatter från trollen. En dag hade hon tagit sin tjänare Åke med sig och begivit sig in i Kumla trollberg. Under högmässan medan trollen sov rövade de bort deras värdefulla guldskatter. Men fru Ramborg ville ha mer guld och skickade in Åke i berget en sista gång innan trollen vaknade, men han dröjde så länge att trollen hann vakna och när hon drog i repet han fäst om sin midja kom Åkes livlösa kropp ut utan huvud. Fru Ramborg vakar ännu över sin trollskatt och den lär finnas nergrävd i slottsparken. Om natten svävar en kvinnogestalt över platsen, men hennes skepnad försvinner om man närmar sig.

Anna von der Grünaus

Det kan också vara Anna von der Grünaus vålnad som nattetid ibland visar sig på gräsplanen i slottsträdgården. Hennes tid på Viks slott blev kort och olycklig:

- Pssst! Har du läst detta? Inte så långt från Viks Slott ligger...

Gimo herrgård

Spökhotell i Östhammar

”Som nybliven änka är Anna von der Grünau en vinterdag 1612 på väg till Skokloster. Hennes väninna fru Wrangel har skickat en fogde över isen för att hämta henne. Anna har fem tjänare i följe, men Mälarens isar är farliga och både fogden och Anna hamnar i en vak. Fogden sjunker men frun som ännu upphölls av sina kläder, kom icke under isen utan flöt på vattnet, hvaröver de fyra bönderna och pigan så förskräcktes att de sprungo halfannan fjärdingsväg tillbaka och lämnade den stackars frun i sticket mellan isflingorna där hon vid deras återkomst fanns död och ihjälfrusen” (Ur boken Wik av Märta Nordlinder).

Anna kom från Österrike, hade långt svart hår och svarta ögon. Dessutom förstod inte gårdsfolket vad hon sade eftersom hon talade tyska. Man trodde att hon var en häxa. Än idag kan man höra skrik över sjön på nätterna. De som bor i närheten har flera gånger vaknat av ljud utifrån viken som ”varken kommer från ett djur eller en människa”.

Vita Frun och Svarta Frun

Men det är som sagt inte bara Anna von der Grünau som lever kvar på Wiks slott. Man talar om gestalter som setts på borggården, stolar som dras över golven i slottet och om både Vita Frun och Svarta Frun. Vaktmästaren går varje kväll sina vanliga ronder och släcker och låser överallt. Men på morgonen lyser det alltid i ett visst rum i ett av hörntornen.

På 20-talet jobbade två hantverkare i de nedre regionerna på slottet. En lördagskväll var de ensamma kvar när de skulle låsa och gå hem. När de kom ut på slottstrappan vände den ena och gick tillbaka ner för att stänga av elen. Han kom snart tillbaka, blek i ansiktet och illamående. Han frågade den andre om han kunde gå istället, då han hade börjat må så dåligt på väg ner. Den andre mannen gick ner men kom tillbaka lika blek som den förste. Då började de prata om sina upplevelser. Det visade sig att de båda hade mött en gestalt i medeltida kläder i trappan. Hon hade sedan försvunnit in i en vägg. De båda männen hade alltså upplevt precis samma sak fast minuterna efter varandra.

Erik, guide på Viks Slott i nutid, om sin upplevelse:

”Jag skulle göra en slottsvisning för en grupp besökare. Flera strömavbrott hade drabbat oss under kvällen så jag tog med mig stearinljus för säkerhets skull ifall strömmen skulle försvinna ännu en gång. När vi var i ett rum längst ner i slottet slocknade ljuset. ”Det var väl tajmat”, sa någon lite osäkert. Jag tände stearinljuset och ställde mig nedanför den smala trappan och lyste, så att de andra kunde gå före upp. När de första gästerna kommit i höjd med våningen ovanför hör jag ett fruktansvärt skrik. När jag tittar upp ser jag hur de ramlar ihop i trappen, chockade och helt likbleka. Jag frågar vad som hänt, men de kan först inte få fram några ord. Sedan berättar de att de sett en kvinnogestalt i grå medeltida kläder. Hon hade inga fötter, utan svävade några decimeter över golvet i rummet. När de tittade upp såg de att hon inte heller hade något huvud. Och på klassiskt manér gled hon in genom väggen till ett annat rum. Kvinnorna var mogna medelålders personer och var helt övertygade om vad de hade sett.”